♥

Orättvisa

Klasskamraterna mina
hade alla tagit vårkläderna fram
Men stackars ja
jag kan ju inte det
Min mamma är fattig
och pappa är i Afrika
Och plockar frukt med saft

 
Mina klasskamrater hopprepen tog fram
medan jag gick i strumpor av lamm

Av: Isabella Sjödén

Leenden

Jag log
Du log
Sommaren log
Läraren log
Blommorna log
Våren log
Alla log, tillsammans
Allihop
För våren var här
solen är när

 
Den långa vintern
har plågat oss alla
Vinden, som förut varit kall
Var nu ljummen och varm

Av: Isabella Sjödén

Våren kommer!

Jag gick och drev
Jag tog min slev
Jag tittade ut
Och såg att vintern,
Den hade tagit slut


Jag skorna satte på mig
Jackan likaså
Ut i trädgården jag gå

Sen jag slog en pling
Till min närmaste vän
Som kom springande sen

 
Vi gick och plockade
Saker som förut
Gömda av snön var
Jag hittade en vitsippa
Hon hittade en blå

 
Sedan vi hopprepen tog fram
Och fixade håret med en kam

 Vi hoppade i grönskan
Så fin och grön
För nu har solen fått sin lön
För mödan den lagt ner
På tussilago och mer

Jag låg och läste min favorit bok, Om jag kunde drömma av Stephanie Meyer i min säng. Jag vet inte riktigt hur länge jag hade läst, då jag plötsligt hörde en röst från boken… Edward, huvudpersonen som var en vampyr, viskad raden som han sa. ”Var inte rädd”. Det var en meningslös begäran, med tanke vad som händer just nu. Hade jag kommit in i boken själ, som i en annan bok jag hade läst. Eller var jag galen? När jag tänkte efter, så spelade det ingen roll. Om jag var galen eller inte alltså. För efter att jag hade sett filmen så många gånger, 12-13 gånger ungefär, och läst boken nästan dubbelt så många gånger, hade jag börjat bli kär i Edward, eftersom Edward och Bella var ohjälpligt förälskad i varandra trots att han är vampyr och hon en… människa. Och nu när Edward, vampyren, viskade till mig, kände jag mig lycklig. Jag var 11, snart 12 och hela livet hade jag varit förälskad i böcker. Jag började med Harry Potter när jag var 7 eller 8 år och jag hade varit… nästan förälskad i den. Jag tyckte den serien var bäst, trots att jag hade läst Stor-Kitty, Fem och en massa andra spännande serier. Mina bästa ”boktyper” var fantasi, gammaldags och deckare/ äventyr. Det hade inte förändrats. Jo, förutom att Twilight serien som Om jag kunde drömma hörde till, hade gått om Harry Potter i listan ” Bästa serier.” Och på tredje plats hade Vargbröder kommit in. Jag vet inte varför den var bra kanske var det den där skräcken Torak (huvudpersonen) alltid hade i ryggen. Men, tillbaka till nuet. Jag var galen, trodde jag, och Edward var i mitt rum, okej då Hans röst var i alla fall här. Nu kallade hans röst på min uppmärksamhet. Nu när hela han var där. Han sa:

-         Jasmine.

Jag var förundrad över att han kände till mitt födelse namn. Alla kallade mig Jass nu för tiden. Han väntade och jag kom på att han vill ha ett svar. Jag sa:

-         Edward.

Han ryckte till, som om någon hade hällt en hink iskallt vatten över honom. Han röst var plågad när han använde den igen. Han sa:

-         Vill du hjälpa mig? Orden var ömma, bedjande och uttryckt förstorades av hans plågade röst. Han väntade sig ett NEJ.

-         Hur? Jag undrade, och ville få bort det plågade uttrycket i min favoritboksfigur ansikte.

-         Hjälp mig med att hjälpa Bella. Han blundade. Hans mörka ögon bryn fick hans ansikte att se njutningsfullt ut.

-         Vad?? Jag trodde ni var lyckliga.

 Jag förstår ingenting. Sen gick det upp ett ljus för mig som det brukade stå i böcker. Var Vulturi tillbaka? Jag frågade honom och fick till svar:

-         Delvis.

Jag undrade över detta lilla ordet, som kunde betyda så mycket. Var Gruppen delad? Jag kunde inte tänka mig det. Jag kom ihåg Bellas minne av Vulturi. Vampyrernas helgon, kungligheter.  Jag tittade på Edwards underbara profil. Det var mycket intressantare än att grubbla. Hans rufsiga, bronsblonda hår glänste i vårsolen som kom in i mitt fönster. Han bar en ljusblå t- skirt med en annan nyans ljusblå pull over ovanpå. Sen hade han ljusblå jeans till ett par italienska svarta, glänsande skor. Underbar, helt enkelt. Han harkling kallade mig tillbaka.

-         Vad har hänt? frågade  jag  oroligt.

-         Det kan jag inte berätta förrän du har lovat att hjälpa mig. svarar Edward och öppnade ögonen.

-         Jag kan inte lova om jag inte vet vad jag lovar. invände jag.  Och mamma då? Hon kommer bli orolig. fortsatte jag.

-         Om du lovar att hjälpa Bella så kommer vi på något sätt att fixa det. Du kan gå på ett sommarläger, t e x. säger han knipslugt.

-         Är det farligt? frågar jag som kommer ihåg alla skräck scener i serien.

-         Nejdå, inte så.

Jag tog ett djupt andetag. Hela mitt sinne ropade efter ett JA, men mitt förstånd rådde mig att tänka efter. Jag visste inte vad jag gav mig in på, det kunde vara farligt, och om jag misslyckades så skulle Bella gå fölorade, trodde jag. Trots det svarade jag:

-         Ja, jag hjälper er. Jag lovar.

-         Tack. Edward log. Vill du ha en ridtur? frågade han sen med ett till leende.

-         På  dig? frågade jag med darrig röst.

Jag tog ett till djupt andetag. Okej, Jass, skärp till dig nu. Var det inte det här jag hade längtat efter?

-         Ja det är klart. svarade Edward med förvånad röst. Var annars?

-         Okej då. sa jag och hoppade upp på hans rygg.

Sen bar det iväg.  Jag klängde mig fast  som en spindelapa på vampyrens  rygg. Jag älskade vinddraget som fick mina ögon att tåras. Det gick fort. Alldeles för fort. Om man säger att en bil åker 110/km/h på en plan motorväg, så åkte vi 190/km/h på den ojämna skogsterrängen. Jag log åt farten. Sen tänkte jag på Bella. Vad hade hänt? Jag tänkte på den andra boken i serien, När jag hör din röst. Jag kommer ihåg hur Edward beskrev Vulturi:

-         Vulturi är en familj. En väldigt gammal och mäktig familj. Det närmsta kungligheterna vi har vår värld, antar jag. Hur som helst bör man inte reta upp Vulturi. Inte om man inte vill dö- eller vad vi nu gör.

Kungligheter, lagarnas övermän. Den högsta och enda domstolen, och den var obarmhärtig. Jag kände att min hud knottrade sig. Vilken chans skulle jag ha, en svag människa?? Jag började huttra där på hans rygg och han hörde det. Han sa över axeln att vi skulle åka hem till honom och värma oss men samtidigt prata igenom vad jag hade gett mig in på. Det var en speciell doft, eller lukt eller vad man nu ska säga hos Edward, jag hade föreställt mig att han och hans hus hade luktat … annorlunda. Det var lika fint som jag hade föreställt mig men… annorlunda helt enkelt.  Det är några saker ni behöver vet om vampyrer. Ett: Dom är otroligt snabba. Två: Deras hörsel är en superhörsel: Tre: Ögonen är också super. Fyra: Dom har världens snabbaste hjärnor. Fem: Vissa vampyrer har ett sjätte sinne, eller en gåva, som man kan kalla det. Sex: Dom är otroligt starka. Vi kom fram till hans hus, men dom måste ha flyttat.

-         Oh. andades jag

-         Vad är det? frågade han med sin lugna röst.

-         Jag visste inte att ni hade flyttat till ett mindre hus.

-         Joo, du, det visste du. Här bor jag, Bella och Renesme.

-         Just ja! Men… jaaaaaaa. jag fattar. Tror jag.

Han skrattade sitt milda skratt. Sen blev han allvarlig och vi gick in. Därinne var det ljust och fint, precis som i boken. Där, i en fåtölj, satt Bella.

-         Bella! utropade jag.

Bella log ett matt leende och sa:

-         Jass.

Jag log. Bella visste att jag föredrog Jass för Jasmine, eller så visste hon bara att jag hete Jass. Det spelade ingen roll, bara hon kallade mig Jass.

-         Slå dig ner. sa Edward.

Jag satte mig, och sen kom Renesme in i rummet.  Renesme är Edward och Bellas barn. Men eftersom Bella var människa när hon fick henne och Edward vampyr, så hade hon blivit halvvampyr. Hon växte fort, men växten skulle stanna vid 15 år ålder ungefär.

Hon såg osäkert på mig och sen såg jag att Edward viskade till henne. Hon log och sa:

-         Jass! Kul att du är här!

-         Tack Renesme. Men sist jag läste om dig var du typ två-tre år.

-         Hihi. Nu växer jag fort. Enligt Carlisle, min farfar, så är jag på riktigt tre. Men jag ser ut som en sjuåring.

-Mm. instämde jag.

Jag hade dragit på mungiporna när hon förklarat vem Carlisle var.  Såklart jag kände honom! Det var han som hade bildat familjen Cullen. Dom som nu är med är:

Carlisle, Esme, Alice, Jasper, Rosalie, Emmet, Edward, Bella och Renesme.

-         Okej. sa Edward. Kan vi gå till huset? Stora alltså.

Vi reste oss, och jag visste att jag nu skulle få veta skälet till min ankomst hit. Vi gick i mänsklig takt till huset. När vi kom in sa Bella:

-         Alice, Esme

Edward sa:

-         Jasper, Emmet

Och Renesme sa:

-         Rosalie, Carlisle

Alla kom och vi gick och satt oss i matsalsbordet. Precis när vi hade satt oss plingade det på dörren. Bella reste sig och öppnade. Jag hörde samtalet klart och tydligt.

-         Hallå. sa Bella

-         Hej. sa en mörk, mullrande röst.

-         Oj, Hej Valdlimar och Stefan. sa Bella. Så  bra att ni har kommit.

Dom mumlade lågt till svar, men jag var säker på att dom hade känt min lukt. Bella mumlade till svar. Sen sa hon, högt:

-         Kom in. Vi skulle precis prata om det.

Jag så Bella i öppningen till rummet. Hon såg frågande på mig, och jag nickade. Jag visste att hon frågade om hon ville ha dom hämndlystna vampyrerna i rummet. Det var inga problem. Hon och dom båda rumänerna satte sig ned. Sen vart det tyst. Till slut harklade Carlisle sig och sa:

-         Okej, nu ska vi se. Hur mycket vet du, Jass?

-         Ehh… började jag, men blev avbruten av Edward:

-         Ingenting, praktiskt taget. sa han.

-         Okej… sa Carlisle igen. Alice, kan du berätta?

-         Okej då. sa Alice och suckade. Hon hade hoppats på att slippa vara berättaren.

-         Det är så här… Jaaa Vulturi har ändrat riktning. Nu strävar dom efter att alla halvvampyrer ska undersökas. Dom ska testas i styrka, uthållighet, solreflektion, kondition, matvanor och massor mer. plus tortyr. Kommer du ihåg Nahul? Den andra halvvampyren? Han gömmer sig. Men hans systrar hade blivit tagna. Och ännu fler har hittads. Nu är det typ bara Nahul och Renesme kvar. Och, så att du vet, så har all andra blivit hjärntvättade verkar det som. Eller slavar åt Vulturi. Aro går inte utan minsta fyra slavar som bär honom. Och sen så har dom andra huvud ledarna har också fyra. Och Jane två, Alec två, Felix en och så vidare. totalt tror vi att dom har ungefär…

-         …400 stycken. avbröt  Stefan. Vi fick reda på nya siffror, det var därför vi kom. Fast dom har börjat odla upp fler. Det är hemskt. Nu är inte döden det vanligaste straffet, utan att odla upp fler halvvampyrer. Dom paras ihop med människor dom inte känner,  med vetenskapen att om dom dödar människan, så dör dom. Och om dom lyckas, måste dom fortsätta. I alla fall tre gånger till, sen blir dom befriad från domen. Men då måste dom till höra Vulturi. Det är hemskt.

Jag hade suttit nästan utan att andas och lyssnat på berättelsen. Hur kunde världen blivit så hemsk???

-         Går det bra, Jass? Det var Bellas lugna röst. Jag regerade skarpt när jag hörde det här, låg stilla i sängen i ca 1 vecka. Men… det är sanning. Tyvärr.

Jag stirrade på henne. Trots att jag hade hört det, så längtade jag inte längre med att hjälpa till. Jag öppnade munnen, och sa:

-          Me, men hur kan jag hjälpa till?

-          Genom att hjälpa oss att göra en plan. Det är ju din specialitet. svarade Esme.

-          okej, vad för plan, just det, om vi gör så här kanske, eller… Jag glömde bort att jag satt vid bordet, men jag hann i alla fall fråga Carlisle om papper och penna och han visade mig ett kontor. Jag satte mig och började planera. Om Emmet och Jasper där och… Till sist kom jag fram till att jag behövde ha en ritning över Vulturis  ” hus”. Jag gick ner och frågade Carlisle om kartan. Han, om alla, borde ha den. Han hade varit med dom en stund av sin långa livstid. Jag fick svaret:

-          Vänta ska jag hitta den.

Genom mina mänskliga ögon såg jag att Carlisle gick ner i källaren. Jag följde efter, men när jag kom ner var det ett stort hål. Jag gick ner och kände på jorden, den var alldeles mjuk! Jag förstod att han hade grävt den nu, och att han hade grävt väldigt fort. Jag suckade, för jag förstod att han skulle var borta minst fem minuter. Men det var inte så lång tid. För människan skulle bara det här hålet, som jag tyckte var 10 m djupt, ta ett par veckor. Jag förstod detta på cirka 10 sekunder kanske, så det var inte lång tid han hade varit borta. Men helt plötsligt kom hann upphoppande!

-          Här är den. sa han glädjestrålande.

-          Tack. sa jag med eftertryck.

Jag tog den utsträckta kartan och sprang upp på kontoret. Nu ska vi vinna - mot onda vampyrer!

Jag hade den tanken när jag kom på olika strategier.  Jag började med att rita av kartorna. Och så gjorde jag en färg kod:

Röd – Edward

Blå – Bella

Grön - Esme

Lila - Carlisle

Gul - Jasper

Orange - Emmet

Svart - Alice

Grå -  Rosalie

-          Skulle jag ta med Renesme också? mumlade jag. Då kom Edward in. Han sa:

-          Ja, hon ska vara med och kämpa för sin fred.

-          Okej. sa jag.

Han försvann, och jag började mumla. Rosa – Renesme. Okej, nu kör vi.

Jag satt i tre intensiva timmar. Plan, för plan, för plan. Jag samlade ihop alla ritningar och gick ner i rummet som vi hade suttit i förut. Alla var där, Edward måste ha kallat på dom medan jag gick ner. Han var ju trots allt en tankeläsare.

-          Okej. sa jag lite nervöst.  Jag har ungefär 20 genomförbara planer. 

Jag lade ner dom på borde och kill- vampyrerna vid bordet fullkomligt kastade sig över dom. Tjejerna, inklusive jag, tittade förstående på varandra och log. Efter en, två minuter så hade männen lugnat sig lite, och bad om att jag skulle förklara en del planer. Jag tog fram dom jag trodde minst på och la dom i en hög, sen dom som jag trodde mera på i en annan hög och så vidare. Jag började med den förstnämnda högen. När jag hade förklarat alla planerna delade dom in i två högar, en bra – plan – hög och en dålig – plan – hög. Den stora högen var den sistnämnda högen.   Nu höll dom på att diskutera dom sju planerna som var ”bra”. 3 till åkte bort. Ännu tre till.

Vi hade fått en plqn! ( Jag hoppas att mina läsare kan tänka, annars skulle dom inte fatta det här)

Planen var så att Emmet och Jasper skulle gå dit och fråga ut Vulturi om vad som händer om man blir tillfångatagen. När Jasper, bara han, kom tillbaka, så skulle Edward läsa av hans tankar, inte yttra något ord, och åka iväg med Renesme och Bella. Halva vägen därifrån skulle Edward lämna dom, och dom kunde åka vart dom vill i hela världen. Och eftersom Bella hade sitt skydd, var det inge fara för dom. Men dom skulle behövas senare. Edward skulle söka upp Emmet på en avlägsen plats. Esme, Carlisle och Rosalie skulle tillsammans försöka att lista ut Vulturis sätt att göra andra till slavar, med hjälp av just list. Dom var dom listigaste. Edward kanske skulle passa i det laget, men han behövdes mer på en annan plats. Jasper, skulle med hjälp av sitt sjätte sinne, som är att han kan känna och kontrollera andras känslor, leta upp vänner till familjen och försöka få dom att hjälpa oss. Slutskedet ska ske en vecka efter lag A hade gett sig iväg. Ett pressat tidschema, men det behövdes. Och det var bra att man inte hade så mycket kontakt med andra grupper, i rädsla att bli fast. Om man blev fast skulle man skicka ett s m s till Bella och Renesme . Dom kunde ta emot ett sådant besked, om det var nödvändigt. Men Bella och Renesme skulle få information av Esme, Carlisle och Rosalie om ” slaveriet ” och medan slutskedet var igång skulle dom försöka rädda så många som möjligt.  En inte helt omöjlig plan, men inte heller riktigt genomför, tyckte jag.

Och på den veckan skulle Emmet och Jasper bygga ett hus till dom befriade halvvampyrerna. Ett pressat tidschema, som sagt.  Jag hade tänkt tå veckor, men dom ändrade det till en. Planen skulle börja i övermorgon. Övermorgon! Det var så… nära. Det kändes konstigt att veta att flera människor inte skulle dö på detta ohyggliga sätt p g a mig. Och veta att om Edward hade hämtat mig tidigare så hade inte fler människor dött. Men, men det var inte mycket att göra åt nu. Imorgon skulle vi diskutera detaljerna och göra förberedelse. Och sen smäller det av!

Jag fick sova i den lilla Renesme rum, och vi pratade typ hela natten. Rnesme är inte som en vanlig ” sjuåring ”. Rör det första så växte hon ju otroligt fort, för det andra var hennes kunskap lika stor som min, fast jag var först i klassen hemma i byn Vejja. Vi låg och pratade om planen, och hon sa att jag var den första riktiga vän. Visst hade hon Bella och Alice, men inge med lite mänskliga känslor. Det känns så kul. Och vet du… Jag tror jag är kär!!  Allt detta sa hon i ett andetag, så det var litte svårt att uttyda. Men jag fattade meningen. Jag frågade:

-          I vem då?

-          I Dennis… I Vejja.

-          VA!! Dennis är min kille. Exploderade jag förargat. Och hur har du fått reda på mina klasskompisar?? Gå i din egen skola din smarta sjuåring!

-          Ta det lugnt, ta det lugnt. Jag tänker inte ta honom ifrån dig, jag lovar. Men…  

Fortsättnig följer...

Hej!!

Jag kunde inte hitta på en bättre rubrik, för jag ska till ITALIEN i sommar med farmor och farfar. Det här liga ländet ITALIEN. Där ska vi: ( ni får tolka bilderna själva )                          
     



Hihihihihihihihihi. Jag längtar tills den 10 juni.
Kramisar
Bellatio