♥

Leta efter rubriken " min berättelse " och läs. Det här är fortsättningen och slutet.

-          …  jag fick hjälpa pappa med att hitta det. Egentligen vill jag gå in och fråga dig själv, men pappa Edward sa att du var mer bekant med honom än med mig. Stämmer det?

-          Ja, då stämde det. Men nu känner jag nog dig mer. Men Edward, eller Bella känner jag mest. Genom böckerna.

-          Såklart. Jag var med i en fjärdedels bok, Edward i ca tre och en halv och Bella alla fyra. Men god natt, jag orkar inte mer. avslutade hon med sömnig röst.

Jag kollade på klockan. Halv tolv. Jag hade troligtvis orkat längre, men jag sa ändå:

-          God natt Renesme.

 

-          Jass! Jass! Vakna Jass! Vi behöver dig! hörde jag en röst ropa.

 Jag försökte omtöcknad öppna mina sömniga ögon. Konstigt. Jag kunde inte få upp dom. Och jag brukar faktiskt vara morgonpigg.

 

-          Oh, varför var jag dumdristig nog att försöka få upp gardinerna fast jag vet att dom är trasiga! hörde jag en annan röst säga. 

-          Var träffade stången Jass? I huvet, nacken… Den rösten kände jag igen. Carlisle. Och dom andra var Bellas och Renesme.

-          I huvudet. snyftade Renesme. Oh, kommer hon att dö? Jag vill inte det! Hon är min första mänskliga vän, och troligen den sista.

-          Nej då, hon kommer inte att dö. En hjärnskakning kanske. Det var doktor C Cullen som sa det, Carlisle alltså.

Jag försökte på nytt öppna ögonen. Det var att försöka kämpa sig upp från djupt vatten och att man inte hade några krafter kvar när man gjorde det.  Men jag hade tydligen inte några alls krafter kvar,  inte ens reservkrafter. Jag rörde munnen istället. Det funkade. Jag harklade mig och sa:

-          Vad hände?

Jag sa det med en väldig svag röst. Men vampyrerna, med sin superhörsel, hörde det såklart.

-          Renesme råkade tappa gardinstången på ditt huvud. Vi har haft problem med det en dag ungefär, men inte hunnit lagat det. Förlåt. Det var Edward om sa det.

-          Det gör inget. sa jag frånvarande. Jag kämpade mot ögonen igen. Jag vann. Jag slog upp ögonen och tittade förvånat mig omkring. Jag var tydligen i doktorns sjukrum. Jag reste mig upp och Carlisle undersökte mig. Jag hade, som tur, bara fått en lätt hjärnskakning.

Så fort han sa att jag kunde vara som vanligt, så fullkomligt överöste dom mig med frågor. Vad skulle jag säg, vart skulle Bella och Reneme åka osv. Dagen gick fort, trots all oro, och till slut gick vi och la oss. Jag skulle bli hemskickad, med löftet att jag skulle få veta hur det gick. Och om det gick dåligt, skulle jag ändå fått veta det. Det var mitt villkor. När jag vaknade hade jag, som tur var, inte fått en gardinstång i huvudet och jag vaknade morgonpigg som vanligt. Jag skulle ge mig av… så fort jag ätit frukost. Emmet och Jasper hade redan gett sig av. Jag kom hem och hade fått reda på att jag hade sovit över hos en ny kompis medan jag var borta. Det var för sig rätt, jag hade sovit över hos Renesme. Jag väntade i en, dag, två dagar tre, fyra, och en vecka. Nu ska slutskedet vara igång. Nu om inte annars kunde det gå galet.  Men två dagar efter åt, kom ett brev! Jag fullkomligt slet upp det och så här stod det:

Kära Jass!

 

Planen gick utmärkt. Vi genomförde den! Men vi har inte fått Vulturi på fall, men alla andra kommer att få det.

Om vi säger att det är tusen vampyrer i världen (det är fler, men ändå) så är ungefär tvåhundra av dom med i Vulturis vaktstyrka. Resten är mot Vulturi!! 

Vi kommer inte att försöka attackera Vuluri igen och leda anfallet, men om vi blir tillfrågade så är vi med! Och du, går det bra om du är vår plan på hittare? Du var så himla bra. Och en nyhet; Renesme ska få börja i din skola! Och i din klass. Ja, jag vet, hon är för liten, men hon har kunskap som du och det skulle vara konstigt annars. Och ni kommer att få superroligt tillsammans!

Kram från:

Bella & Edward

Alice & Jasper

Rosalie & Emmet

Esme & Carlisle

Renesme.

 

PS från Renesme

Du får din kille i fred!

 

 

Jag läste igenom brevet en gång till. Sen så sa jag tyst för mig själv:

-          Det lyckades!

Nästa morgon vaknade jag av mammas gälla skrik om att jag måste gå upp. Jag åt frukost och klädde på mig. När jag gick till skolan såg jag Rensme på avstånd.

 

Slutet gott, allting gott.

För en stund i all fall.

 

Isabella Sjödén

den 23 april 2010